etext

Jag hade ju tänkt mig en karriär bland ord och text i e-sammanhang. Elektro-text. Data. Webb. Media. Och så har jag ett fint namn, Elenor, som börjar med “e”. Så jag reggade domänen www.etext.nu och dängde upp min hemsida som jag gjorde för Webbmedier II där. Stajligt värre. Handknackad kod från a till ö, I can tell ya. Delvis för att jag är hardcore, delvis för att jag är oldschool och inte ids lära mig såna där bygga-hemsida-program som ska göra livet lättare för en. Well oh. Jag fick med en grymt photoshoppad bild på mig själv också. Jag tycker den bekräftar mitt tidigare påstående, att jag är som Fredrik Lindström fast snygg. Iallafall om man posteriserar bilden hårt och kisar när man tittar på den.

Språkkonsulter lönar sig

…och wordpress lyckas visst inte hantera .swf-format, det format som sketchcast använder sig av. Men det fixar blogger! Check my kool stuff out på moderskeppetbloggen http://ellionline.blogspot.com

Linusjonatan: röst

Specialeffekter: ellibellibus

Flashigt värre

Planen utvecklas snabbt.

Flashigt ska det vara. Jag har aldrig jobbat med flash förut. Det blir en käck utmaning.  Fick tipet om den här sidan, bland annat innehållande info om flash för nybörjare:

http://www2.tfe.umu.se/systemteknik/webbteknik/flash/content.html

Enjoy!

The point of prescence

Jag. En framtida språkkonsult.

Mina erfarenheter från den praktik jag gjorde förra terminen säger att det är viktigt att från början presentera mig i min roll som språkkonsult. För vad är en språkkonsult? Vad gör såna som jag? Och vad gör just jag?

Så. Steg ett.

Vem riktar jag mig till?

Jo, framtida potentiella arbetsgivare.

Vad vet de?

De vet att de jobbar med text och kommunikation och vilka eventuella problem de har.

Vad ska jag berätta?

Att språkkonsulter finns, att jag är en språkkonsult, vad jag gör, vilken spetskompetens jag har och vilken utbildning och erfarenhet jag har i ryggsäcken.

Hur ska jag berätta det på ett sätt som tydligast avspeglar vem jag är?

Genom en webbsida med layout typisk för mig, genom att förmedla mycket information genom att använda min röst (eftersom jag är intresserad av ljud, röstuttryck och radio).

Viktigt viktigt viktigt är att sälja in mig som ett varumärke som är lätt att minnas, känna igen och leta rätt på nätet. Det gör jag genom att använda mig av bokstaven e som ledbokstav och logotyp.

Dock är jag sugen på att min webbprescence ska representera mig som person också, eftersom jag har en fling för att blogga. Jag tror dock att det kommer att gå att baka in, efter att ha rådbråkat mig själv en stund. Jag vet ju erdan vem jag är i mitt “blogg-jag”, och jag tycker inte att jag är så privat att det blir awkward att sätta ihop allt.

Steg två. Tekniska lösningar.

Jag behöver hjälp att avgöra hur mycket jag ska jobba med flash och hur mycket jag ska jobba med html.

Jag är sugen på att host:a min egen hemsida och låta en del av den hemsidan vara min blogg. Jag tror jag vill att den bloggdelen ska vara den blogg jag faktiskt använder, min blogger-blogg, istället för min wordpressblogg som inte egentligen säger nåt om mig som person.

Syftet med min webbprescence blir då att skapa en plats som knyter samman alla de delar som är jag, också personliga. Men i lyxförpackning.

Ett slags förebild i sammanhanget är  var Marcus Birros hemsida där blogg och övrig sajt hade samma svarta bakgrund, layout, logga etc… Nu ser jag precis att han ändrat så själva frontsidan går i vitt istället. Snyggt det med, men inte lika sammansmält. Iallafall: http://marcusbirro.se/

Irrelevant meta-vetande: såg mig nyss i spegeln och insåg att tissan jag har på mig är reklam för en av mina favoritbloggar (som dumt nog inte har ett rss-feed!): http://www.svt.se/psl

pro-tech

Jag var en gång väldigt anti allt vad teknik hette. Anti-datorer. Anti-internet. Anti-mobiltelefon. Anti-blogg. Anti-dataspel. Anti-community.

Men nu.

Jag är laptopinnehavare vars främsta infokälla är google, får panik när min mobil och jag befinner oss på olika ställen, hybrisbloggar med den fasta övertygelsen att jag är så intressant att världen behöver veta allt om mig, är second life-medlem i startgroparna och förstås tjockt nere i facebookträsket. Mitt sjukliga intresse för media och multimedia lägger grunden för en plan som Språkkonsult med webbinriktning.

Mamma. Vad hände?

Till visitkortet

Det gäller att sälja sig. Hajpa sin kompetens. Förklara sitt språkkonsultuppdrag för omvärlden med ett hisstal. Helst med en mening. Som en slogan. Jag tror jag har hittat min.

Elli Aleta: Språkkonsult
- som Fredrik Lindström. Fast snygg.

bloggen är budskapet

Marchall McLuhan försöker övertyga läsaren om att mediet är meddelandet; the medium is the message. Texten är inte svår att hänga med i, men innehållet är desto svårare att förstå. Eller om man så vill; mediet (texten) är lätt att läsa, men meddelandet (budskapet) är svårare att få grepp om.

Det lät ju enkelt. Men det är inte så McLuhan menar. Han förklarar att mediet är meddelandet. Innehållet i texten är i själva verket ett annat medium (som i sin tur är meddelandet). För att exemplifiera beskriver McLuhan elektriskt ljus.

The electric light is pure information. It is a medium without a message, as it were, unless it is used to spell out some verbal ad or name. This fact, characteristic of all media, menas that the “content” of any medium is always another medium.

Medieformer tycks föda varandra, bilda led där den ena är den andras förutsättning. Det talade ordet är det “innehåll” som fyller skriven text, på samma sätt som skriven text i sin tur är en förutsättning för tryckt text. Det ena leder till det andra.

På vilket sätt dessa kopplingar yttrar sig är inte alltid uppenbart, och dessutom kopplat till kulturen i ett samhälle. Svårighet att kunna tyda mediets meddelande sammanfaller med förståelse för dess inverkan och karaktär. McLuhan lyfter fram IBM:s verksamhet för att förklara detta.

When IBM discovered that it was not in the business of making office equipment or business machine [they were engaged], but that it was in the business of processing information, then it began to navigate with clear vision.

Ett mer litterärt exempel som sätter huvudet på spiken är följande anonymt skrivna vers:

In modern thought (if not in fact)
Nothing is that doesn’t act
So that is reckoned wisdom wich
Describes the scratch but not the itch

Att vad vi gör med ett visst medium också skulle definiera dess inneboende karaktär motsätter sig McLuhan, och raljerar över det löjliga i att t.ex. påstå att äppelpaj skulle vara av ondo eller godo beroende på vad man använder den till. Samma resonemang applicerar han sedan på skjutvapen och hans poäng blir tydligare. Vem som är rätt person att hantera skjutvapen, och hur man gör det på ett sätt som är av godo, är ytterst subjektivt (mellan individer, nationer, försvars- och krigsmakter…). Med ett utifrånperspektiv går det att se att skjutvapen tjänar samma ändamål oavsett bakomliggande avsikt (eller konflikt). Däri ligger dess inneboende meddelande; the medium is the message.

Vidare resonerar McLuhan kring dagens media, och vår ofta missriktade uppfattning om att det är hur vi använder oss av dessa dagens moderna medieformer som räknas, när de i själva verket är andefattiga utan det innehåll som är ett annat medium. Film som medium i sig självt saknar verkan utan ett bakomliggande manus.

Däri ligger det som känns viktigt och relevant för mig som språkkonsultstuderande; insikten i att det bärkraftiga är själva meddelandet, medan den yttre medieformen för att uttrycka detta endast är ett verktyg. Genom att hantera dessa verktyg rätt kan man påverka budskapets genomslagskraft. Det gäller därför att kunna göra en avvägning mellan vilka budskap som bör förmedlas på vilket sätt. McLuhan citerar Påve Pius XII, och så gör också jag:

It is not an exaggeration to say that the future of modern society and the stability of its inner depend in large part on the maintenance of an equilibrium between the strenght of the techniques of communication and the capacity of the individual’s own reaction.

kamrater

info@nunberg.com

Läser Geoffrey Nunbergs text “Farewell to the information age” och blir uppmärksammad på att ordet information inte längre betyder samma sak som det ursprungligen gjorde, eller snarare: att det har en mer vidgad betydelse nu än förr. Att information kan vara antingen abstrakt eller specifik (enl. min översättning). Att “the world is overwhelmed by information”, medan”the book contains a lot of useful information” – och att ordet information i dessa två fall inte har samma innebörd. Den första är abstrakt, den andra specifik. Det är sant. Jag kommer att tänka på dadaismen.

Dadaismen var en konstinriktning som växte fram som en motreaktion mot den “borgerliga logik” som dess anhängare ansåg ligga bakom första världskriget. För att ta avstånd mot detta skapade man konst bortom logik och normer, eller “anti-konst”. Jag minns en dikt skriven inom dadaismen som jag blev presenterad för under en kurs i litteraturvetenskap. Den bestod av bokstäver, tecken, ihopbuntade i klungor som liknade ord utan att vara det. Rent nonsens. Nedtecknat över ett A4, i blandade typsnitt, storlekar och stilar. Dikten innehöll således inte den typ av information Nunberg skulle anse kvala in i kategorin “specifik” – den information som bär mening. Däremot var dikten ett bra exempel på abstrakt information – tecknen i sig är information, om än betydelselös. För varje tecken går att utläsa vilken bokstav det är, om det är en antikva eller linjär, om stilen är fet, kursiverad, understruken… Allt det är information, men abstrakt sådan.

Jag vill egentligen inte hålla med. Jag minns att jag reagerade väldigt stark på den dikten. Mitt i allt kaos fanns två nonsens-ord som upprepades efter varandra. Bara att de var två gjorde att de lyftes fram ut textmassan. De bekräftade varandra. Och min hjärna spann iväg i långa associationsbanor jag inte tänker redogöra för nu. Men jag lade märke till de två orden, och de fick genom min tolkning både abstrakt och specifik betydelse. Genom min tolkning fylldes dikten med innehåll, och därigenom information av det specifika slaget.

Jag vill därför vara lite försiktig med att dela upp information i abstrakt eller specifik; att det finns ogreppbar information som vi inte har nycklar till att tolka betyder egentligen bara att vi läser den med för svaga glasögon. Men vi läser den. De som känner till min fascination för ämnet semiotik blir föga förvånade att jag tar tillfället i akt att göra en koppling till det fältet. Semiotik, den brokiga kunskapen om att “läsa världen”, precis allt, som signaler laddade med information. Jag är övertygad om att det spelar roll att detta inlägg är skrivet med svart text på vit bakgrund, att också det signalerar något. Och det gör det svårt för mig att bunta och tala om information som en abstrakt kvantitet på det sätt jag förstår Nunberg göra. Ändå vet jag att jag gör det, hela tiden. Pratar om information som ett begrepp, för att det är praktiskt. Ändå vill min hjärna motarbeta resonemangen, men det kanske bara är uttryck för en protest mot det redundanta sätt han presenterar dem. Det är också min ursäkt om min läsning missat målet. För att använda hans egen terminologi kan sägas att hans trettiotvå sidor text har ett ojämlikt förhållande mellan mängden abstrakt och specifik information där den tidigare starkt överväger.

second day, second life

Började med att knata in på tok försent till dagens föreläsning. Jag måste göra nåt åt min väckarklocka. Rätt fantastiskt faktiskt, att jag inte klarar att ställa min väckarklocka rätt, men lyckas utmärkt med att blogga. Tekniksinnet är snedvridet. Men framförallt är sömnrytmen snedvriden. Jag ska prova nåt nytt, kanske det här med att sova om nätterna…? Hmm.

Idag blev det mulitmedia och interaktion av olika slag. Bland annat introducerades vi i för det virtuella dataspelet Second Life, ett slagt fabricerad alternativ verklighet. Blev överraskad av att upptäcka att jag nog tyckte Second Life verkade rätt intressant ändå. Jag som hyser enorm skepsis gentemot de flesta former av dataspel och därför inte ägnat mig åt sånt sen jag var liten och lirade Mario på ett åttabitars Nintendo, tänkte faktiskt “wow, koolt, det där måste jag prova”… Det är ju oerhört. Det trodde jag inte om mig.

För att göra en råsnygg återkoppling till temat “bloggande”, rapporterar jag upptäckten av bloggen Second Sweden. Där ligger just nu bilder från spelning med “Schönningbandet” (a.k.a. det i verkligheten befintliga jazzbandet Oscar Schönning som är galet bra, go fetch!) från ett virtuellt Dalhalla. Ännu roligare är att se dem spela i avatarform, Schönning själv verkar vara reinkarnerad som räv. Skojjitt! Det här klippet är visserligen inte från Dalhalla, utan från nån random folkpark. De som hittat dit dansar. Jag ler.

Läste sedan en text om att skriva webbtexter, och vilka element i hemsideskapande som det kan vara viktigt för en skribent att känna till; vilka ramar man har att anpassa sitt skrivande efter när det gäller webben. Det var då det slog mig. Den enda kurs jag läst under gymnasiet som jag haft praktisk och faktisk nytta av var den i webbdesign. Och det var en kurs jag valde till själv. Min i övrigt naturvetenskapliga utbildning kan jag inte minnas att jag någonsin tillämpat i verkligheten. Tre år av mitt liv! Men jag skulle ändå aldrig byta bort dem.