Läser Geoffrey Nunbergs text “Farewell to the information age” och blir uppmärksammad på att ordet information inte längre betyder samma sak som det ursprungligen gjorde, eller snarare: att det har en mer vidgad betydelse nu än förr. Att information kan vara antingen abstrakt eller specifik (enl. min översättning). Att “the world is overwhelmed by information”, medan”the book contains a lot of useful information” – och att ordet information i dessa två fall inte har samma innebörd. Den första är abstrakt, den andra specifik. Det är sant. Jag kommer att tänka på dadaismen.
Dadaismen var en konstinriktning som växte fram som en motreaktion mot den “borgerliga logik” som dess anhängare ansåg ligga bakom första världskriget. För att ta avstånd mot detta skapade man konst bortom logik och normer, eller “anti-konst”. Jag minns en dikt skriven inom dadaismen som jag blev presenterad för under en kurs i litteraturvetenskap. Den bestod av bokstäver, tecken, ihopbuntade i klungor som liknade ord utan att vara det. Rent nonsens. Nedtecknat över ett A4, i blandade typsnitt, storlekar och stilar. Dikten innehöll således inte den typ av information Nunberg skulle anse kvala in i kategorin “specifik” – den information som bär mening. Däremot var dikten ett bra exempel på abstrakt information – tecknen i sig är information, om än betydelselös. För varje tecken går att utläsa vilken bokstav det är, om det är en antikva eller linjär, om stilen är fet, kursiverad, understruken… Allt det är information, men abstrakt sådan.
Jag vill egentligen inte hålla med. Jag minns att jag reagerade väldigt stark på den dikten. Mitt i allt kaos fanns två nonsens-ord som upprepades efter varandra. Bara att de var två gjorde att de lyftes fram ut textmassan. De bekräftade varandra. Och min hjärna spann iväg i långa associationsbanor jag inte tänker redogöra för nu. Men jag lade märke till de två orden, och de fick genom min tolkning både abstrakt och specifik betydelse. Genom min tolkning fylldes dikten med innehåll, och därigenom information av det specifika slaget.
Jag vill därför vara lite försiktig med att dela upp information i abstrakt eller specifik; att det finns ogreppbar information som vi inte har nycklar till att tolka betyder egentligen bara att vi läser den med för svaga glasögon. Men vi läser den. De som känner till min fascination för ämnet semiotik blir föga förvånade att jag tar tillfället i akt att göra en koppling till det fältet. Semiotik, den brokiga kunskapen om att “läsa världen”, precis allt, som signaler laddade med information. Jag är övertygad om att det spelar roll att detta inlägg är skrivet med svart text på vit bakgrund, att också det signalerar något. Och det gör det svårt för mig att bunta och tala om information som en abstrakt kvantitet på det sätt jag förstår Nunberg göra. Ändå vet jag att jag gör det, hela tiden. Pratar om information som ett begrepp, för att det är praktiskt. Ändå vill min hjärna motarbeta resonemangen, men det kanske bara är uttryck för en protest mot det redundanta sätt han presenterar dem. Det är också min ursäkt om min läsning missat målet. För att använda hans egen terminologi kan sägas att hans trettiotvå sidor text har ett ojämlikt förhållande mellan mängden abstrakt och specifik information där den tidigare starkt överväger.
grymt du va titel och allt. hela baletten, som en törnrosa eller ngn annan känd balett som är bra. Vad vet jag, har bara hållt på med dans i några år, med ungefär samma möjlighet till användning i praktiska livet som en naturvetenskaplig gymnasieutbildning. Finns det någon yttre instans som kan göra sådana bedömningar? Jag tycker det behövs mycket mer yttre instanser som gör olika typer av bedömningar. Men det är ju ett s.k. “stickspår”. Visst är citattecken irriterande när de används i onödan? Retoriska frågor då?
Jag har också problem med att sova på nätterna numera. Inte med att sova, det gör jag lite nu och då, när jag har lust liksom, det är just det där med på nätterna. Men det här, det här trodde jag aldrig: jag skyller på internet. Det blir inte som tv kassare efter en viss tid utan det är jämnbra liksom. Vi får nog mötas på Second life framåt småtimmarna, för jag som mycket basic internetanvändare har överspelat Betapet (som alfapet, fast på nätet, ett hets tips för språknördar, vet inte om nån känner ngn sån?) nå så fruktansvärt. Nu bara förlorar jag och förlorar för jag orkar varken spela eller stänga av. Tjugiofyratimmarssamhället kommer ta kål på oss alla. Vi kommer sitta framför skärmen som de ruttna morötterna som alltid blir kvar längst in i kylen.
Tjenis partnern! Jag gjorde samma sak, mejlade Stephanie, fast mest för att jag var lat och inte orkade fråga dig först…
Men då vet vi ju att hon fick det iaf! Det var spännande att läsa om den där dikten du läst, coolt att du återkopplade Nunberg till en personlig upplevelse!