Feeds:
Inlägg
Kommentarer

etext

Jag hade ju tänkt mig en karriär bland ord och text i e-sammanhang. Elektro-text. Data. Webb. Media. Och så har jag ett fint namn, Elenor, som börjar med ”e”. Så jag reggade domänen http://www.etext.nu och dängde upp min hemsida som jag gjorde för Webbmedier II där. Stajligt värre. Handknackad kod från a till ö, I can tell ya. Delvis för att jag är hardcore, delvis för att jag är oldschool och inte ids lära mig såna där bygga-hemsida-program som ska göra livet lättare för en. Well oh. Jag fick med en grymt photoshoppad bild på mig själv också. Jag tycker den bekräftar mitt tidigare påstående, att jag är som Fredrik Lindström fast snygg. Iallafall om man posteriserar bilden hårt och kisar när man tittar på den.

Språkkonsulter lönar sig

…och wordpress lyckas visst inte hantera .swf-format, det format som sketchcast använder sig av. Men det fixar blogger! Check my kool stuff out på moderskeppetbloggen http://ellionline.blogspot.com

Linusjonatan: röst

Specialeffekter: ellibellibus

Flashigt värre

Planen utvecklas snabbt.

Flashigt ska det vara. Jag har aldrig jobbat med flash förut. Det blir en käck utmaning.  Fick tipet om den här sidan, bland annat innehållande info om flash för nybörjare:

http://www2.tfe.umu.se/systemteknik/webbteknik/flash/content.html

Enjoy!

The point of prescence

Jag. En framtida språkkonsult.

Mina erfarenheter från den praktik jag gjorde förra terminen säger att det är viktigt att från början presentera mig i min roll som språkkonsult. För vad är en språkkonsult? Vad gör såna som jag? Och vad gör just jag?

Så. Steg ett.

Vem riktar jag mig till?

Jo, framtida potentiella arbetsgivare.

Vad vet de?

De vet att de jobbar med text och kommunikation och vilka eventuella problem de har.

Vad ska jag berätta?

Att språkkonsulter finns, att jag är en språkkonsult, vad jag gör, vilken spetskompetens jag har och vilken utbildning och erfarenhet jag har i ryggsäcken.

Hur ska jag berätta det på ett sätt som tydligast avspeglar vem jag är?

Genom en webbsida med layout typisk för mig, genom att förmedla mycket information genom att använda min röst (eftersom jag är intresserad av ljud, röstuttryck och radio).

Viktigt viktigt viktigt är att sälja in mig som ett varumärke som är lätt att minnas, känna igen och leta rätt på nätet. Det gör jag genom att använda mig av bokstaven e som ledbokstav och logotyp.

Dock är jag sugen på att min webbprescence ska representera mig som person också, eftersom jag har en fling för att blogga. Jag tror dock att det kommer att gå att baka in, efter att ha rådbråkat mig själv en stund. Jag vet ju erdan vem jag är i mitt ”blogg-jag”, och jag tycker inte att jag är så privat att det blir awkward att sätta ihop allt.

Steg två. Tekniska lösningar.

Jag behöver hjälp att avgöra hur mycket jag ska jobba med flash och hur mycket jag ska jobba med html.

Jag är sugen på att host:a min egen hemsida och låta en del av den hemsidan vara min blogg. Jag tror jag vill att den bloggdelen ska vara den blogg jag faktiskt använder, min blogger-blogg, istället för min wordpressblogg som inte egentligen säger nåt om mig som person.

Syftet med min webbprescence blir då att skapa en plats som knyter samman alla de delar som är jag, också personliga. Men i lyxförpackning.

Ett slags förebild i sammanhanget är  var Marcus Birros hemsida där blogg och övrig sajt hade samma svarta bakgrund, layout, logga etc… Nu ser jag precis att han ändrat så själva frontsidan går i vitt istället. Snyggt det med, men inte lika sammansmält. Iallafall: http://marcusbirro.se/

Irrelevant meta-vetande: såg mig nyss i spegeln och insåg att tissan jag har på mig är reklam för en av mina favoritbloggar (som dumt nog inte har ett rss-feed!): http://www.svt.se/psl

pro-tech

Jag var en gång väldigt anti allt vad teknik hette. Anti-datorer. Anti-internet. Anti-mobiltelefon. Anti-blogg. Anti-dataspel. Anti-community.

Men nu.

Jag är laptopinnehavare vars främsta infokälla är google, får panik när min mobil och jag befinner oss på olika ställen, hybrisbloggar med den fasta övertygelsen att jag är så intressant att världen behöver veta allt om mig, är second life-medlem i startgroparna och förstås tjockt nere i facebookträsket. Mitt sjukliga intresse för media och multimedia lägger grunden för en plan som Språkkonsult med webbinriktning.

Mamma. Vad hände?

Till visitkortet

Det gäller att sälja sig. Hajpa sin kompetens. Förklara sitt språkkonsultuppdrag för omvärlden med ett hisstal. Helst med en mening. Som en slogan. Jag tror jag har hittat min.

Elli Aleta: Språkkonsult
– som Fredrik Lindström. Fast snygg.

Fredrik LindströmJagSnyggare än F

bloggen är budskapet

Marchall McLuhan försöker övertyga läsaren om att mediet är meddelandet; the medium is the message. Texten är inte svår att hänga med i, men innehållet är desto svårare att förstå. Eller om man så vill; mediet (texten) är lätt att läsa, men meddelandet (budskapet) är svårare att få grepp om.

Det lät ju enkelt. Men det är inte så McLuhan menar. Han förklarar att mediet är meddelandet. Innehållet i texten är i själva verket ett annat medium (som i sin tur är meddelandet). För att exemplifiera beskriver McLuhan elektriskt ljus.

The electric light is pure information. It is a medium without a message, as it were, unless it is used to spell out some verbal ad or name. This fact, characteristic of all media, menas that the ”content” of any medium is always another medium.

Medieformer tycks föda varandra, bilda led där den ena är den andras förutsättning. Det talade ordet är det ”innehåll” som fyller skriven text, på samma sätt som skriven text i sin tur är en förutsättning för tryckt text. Det ena leder till det andra.

På vilket sätt dessa kopplingar yttrar sig är inte alltid uppenbart, och dessutom kopplat till kulturen i ett samhälle. Svårighet att kunna tyda mediets meddelande sammanfaller med förståelse för dess inverkan och karaktär. McLuhan lyfter fram IBM:s verksamhet för att förklara detta.

When IBM discovered that it was not in the business of making office equipment or business machine [they were engaged], but that it was in the business of processing information, then it began to navigate with clear vision.

Ett mer litterärt exempel som sätter huvudet på spiken är följande anonymt skrivna vers:

In modern thought (if not in fact)
Nothing is that doesn’t act
So that is reckoned wisdom wich
Describes the scratch but not the itch

Att vad vi gör med ett visst medium också skulle definiera dess inneboende karaktär motsätter sig McLuhan, och raljerar över det löjliga i att t.ex. påstå att äppelpaj skulle vara av ondo eller godo beroende på vad man använder den till. Samma resonemang applicerar han sedan på skjutvapen och hans poäng blir tydligare. Vem som är rätt person att hantera skjutvapen, och hur man gör det på ett sätt som är av godo, är ytterst subjektivt (mellan individer, nationer, försvars- och krigsmakter…). Med ett utifrånperspektiv går det att se att skjutvapen tjänar samma ändamål oavsett bakomliggande avsikt (eller konflikt). Däri ligger dess inneboende meddelande; the medium is the message.

Vidare resonerar McLuhan kring dagens media, och vår ofta missriktade uppfattning om att det är hur vi använder oss av dessa dagens moderna medieformer som räknas, när de i själva verket är andefattiga utan det innehåll som är ett annat medium. Film som medium i sig självt saknar verkan utan ett bakomliggande manus.

Däri ligger det som känns viktigt och relevant för mig som språkkonsultstuderande; insikten i att det bärkraftiga är själva meddelandet, medan den yttre medieformen för att uttrycka detta endast är ett verktyg. Genom att hantera dessa verktyg rätt kan man påverka budskapets genomslagskraft. Det gäller därför att kunna göra en avvägning mellan vilka budskap som bör förmedlas på vilket sätt. McLuhan citerar Påve Pius XII, och så gör också jag:

It is not an exaggeration to say that the future of modern society and the stability of its inner depend in large part on the maintenance of an equilibrium between the strenght of the techniques of communication and the capacity of the individual’s own reaction.